Therese Parner /
Alla ska titta när jag dansar!

1.10.2015–16.10.2015


Ett av mina tidigaste minnen är att tv:n i vardagsrummet pratar med mig, jag är runt fyra år gammal. Jag är ensam och det finns ingen som kan bekräfta att det verkligen hände. Det har alltid varit svårt att säkert veta vilka minnen som verkligen är mina, upplevda av mig. Och vilka minnen som återberättats för mig av någon annan, och som jag därför tror mig minnas. Det händer att jag spär på sanningen när jag berättar om en händelse, efter en tid vet jag inte säkert hur saken verkligen utspelade sig. Jag upplever att minnet, fantasin och tiden ofta är ur synk och undrar om jag kan lita på mig själv. Jag tänker på hur dagarna utvecklas och förgrenar sig och hur tiden och framtiden ständigt formas om, en evigt pågående process. Varje val och beslut jag tar avgör hur den närmaste fortsättningen följer, och jag tillåts bara uppleva utgången i ett av de möjliga alternativen om hur situationen kan fortlöpa.

Istället för att skriva om en skulptur, vore det intressant att tänka på dess sammanhang och relationer. Till exempel velar jag mellan att köpa soppa eller sallad till lunch, jag väljer soppan men spiller på tröjan och eftersom jag inte har rena kläder med mig får jag åka hem för att byta om. Den verkligheten rullar på medan jag går tillbaka en stund i tiden och köper en sallad i stället, jag äter den utan att smutsa ner mig, går tillbaka till mina sysslor och så rullar den verkligheten på. Om jag drar tillbaka tiden igen, jag står vid sallads- eller soppstället, men känner att jag vill ha en kebab i stället så jag går vidare. Vid kebabstället möter jag en gammal kompis som bjuder hem mig, det är det verklighetsalternativ som rullar på, och häri ser jag ett obegränsat antal möjligheter till hur historien om min lunch kan komma att utveckla sig. Precis som i barnets lek, där sängen först är en bil att köra iväg i för att sedan bli en båt och sedan åter bli en säng och ingenting mer igen, så kan jag i fantasin resa bortom kroppens begränsningar och leva i de olika alternativen.

Jag tänker att skulpturen kan befinna sig var som helst och uttrycka vad som helst beroende på vilka beslut som sker under processens gång.

Mitt 23 åriga jag är på klubb, i stunden fullständigt övertygad att jag är en ansedd talangscout som sveper fram över dansgolvet på jakt efter unga förmågor, jag är drottning och alla ska titta när jag dansar. Liknade sinnestillstånd infinner sig då och då med varierande grad förankring till mitt ”verkliga” jag. På samma sätt som jag ser det sköra och humoristiska i mitt inre rollspel vill jag också att det tar sig uttryck i själva görandet av skulpturen, där finns spår av tvivelaktiga beslut och många ”klädbyten”, och en tvetydighet till vad och vem jag verkligen är. Jag plockar och tvekar över vad jag lägger i min korg, och tänker att jag får nog chansa. Jag låter dessa tankar speglas skulpturalt, men på ett mer fragmentariskt sätt tar skulpturen form. Delar, ryckta ur sitt sammanhang får samsas i en kropp.

Jag ser på mig själv, jag ser på mig själv i spegeln, upprepar, tittar upp och tittar ner. Detaljer förändras och skiftar från gång till gång, tillslut blir jag osäker på om blicken jag möter är min.

/

Everyone should look when I dance!

One of my earliest memories is that the TV in the living room is talking to me, I’m around four years old. I’m alone and there’s nobody who can confirm that it really happened. It has always been difficult to know for sure what memories really are mine, perceived by me. And what memories that has been told to me by someone else, and therefore, I think I remember. Sometimes I exaggerate the truth when I tell a story, after a while I do not know for sure how the thing really took place. I feel that memory, imagination and time are often out of sync, and wonder if I can trust myself. I think of how the days develop and branches, and how the time and the future is reshaping, an ever ongoing process. Every choice and decision I take will determine how the near future, follow, and I will only be allowed to experience the end of one of the possible options on how the situation can be continued.

Instead of writing about a sculpture, it would be interesting to consider its context and relationships. For example, I choose between buying soup or salad for lunch, I choose the soup but spilled on my shirt, and since I do not have clean clothes with me, I go home to change clothes. That reality rolls on while I go back a moment in time and buy the salad instead, I eat it without getting dirty, I go back to my chores and that reality rolls on. If I go back in time again, I stand at the salad or soup place, but feel I want a kebab instead so I go on. At the kebab place, I meet an old friend who invities me home, and so continues that option of reality, I can see an unlimited number of possibilities for how the story of my lunch may develop. Just as in the child’s play, where the bed first is a car to drive off in, and then becomes a boat and then return to a bed and nothing more again, in that way I can travel beyond the physical limitations of the body and live in the options I select.

I think that the sculpture can be located anywhere and express whatever depending on the decisions that occur during the process.

Me as a 23 year old is in the club, in the moment, fully convinced that I am a reputable talent scout who sweep across the dance floor in search of young talent, I’m the Queen and everyone should look when I dance. Similar state of mind arises from time to time with varying degrees anchoring to my ”real” self. In the same way that I see the delicate and humorous in my inner role play, I also want that to be expressed in the actual doing of the sculpture, there are traces of questionable decisions and many ”costume changes”, and an ambiguity of what and who I truly am. I pick and hesitate over what I put in my basket, I’ll have to take a chance, I think. I let these thoughts be reflected sculpturally, but in a more fragmented way, the sculpture takes form. Parts, torn from their context must coexist in one body.

I look at myself, I look at myself in the mirror, repeating, look up and look down. Details changes and shifts from time to time, finally I become unsure about if the gaze I meet is my.